Filmrecension: Moneyball (2011)

Årets största basebollhändelse på vita duken är sannolikt filmen Moneyball. I filmen, precis som i boken av författaren Michael Lewis för vi följa Oakland A´s general manager Billy Beane (ej att förväxla med basebollspelaren Billy Bean utan ”e” på slutet av 1990-talet gjorde rubriker när han kom ut ur garderoben). I filmen följer vi alltså general manager Billy Beane som tvingas ta till okonventionella metoder när det kommer till spelarköpen för att klara den strikta budget som ligans fattligaste lag – Oakland A´s lever under. Till sig hjälp tar han en statistiker/matematiker (spelad av Jonah Hill), statistisk och ett nytt sätt att se på vilka spelaregenskaper och vilka strategidrag som är viktiga i baseboll. Han instruerar bland annat lagledaren (spelad av Philip Seymour Hoffman) och spelarna att de inte får bunta eller stjäla baser, en order som tas emot med, ska man säga, viss tveksamhet. Men det visar sig vara ett vinnande koncept. Beane som spelas av Brad Pitt gör en bra, trovärdig prestation.

När man läst en bok som blivit film är det lätt att man hela tiden jämför de båda och alltför ofta blir man också besviken när man inser att de föreställningar man haft om miljöer och karaktärer inte överensstämmer med de som regissören haft. Filmatiseringen av Moneyball upplever jag däremot som lyckad. Man har plockat bort en del av det ganska ingående resonemang kring statistik och dess användning och fokuserat på det viktigaste. Genom att blanda autentiska klipp med nyinspelat material ger regissören filmen en äkthet och sista halvan av den strax över två timmar långa filmen är riktigt spännande. Trots detta så är det faktiskt en ganska lågmäld film. Jag hade mig förväntat något annat av när Hollywood filmatiserar böcker, men missförstå mig inte, jag gillar att det är en lågmäld film och det passar. För att vara en stor Hollywoodproduktion så är den ganska speciell eftersom den inte har en massa parallellhandlingar som håller tittaren aktiv. Vi får nöja oss med korta tillbakablickar från Beane´s ungdom och en kortfattad beskrivning av Beane´s relation till fru och dotter.

Det är kul att för en gångs skull se en basebollfilm där karaktärerna inte är excentriska ”goofballs” som det blir lite för ofta i basebollfilmer, visserligen skulle man kunna hävda att Beane är ganska speciell, men han är definitivt ingen pajas. En annan intressant iakttagelse är spelarnas allrum och då tänker jag inte bara på hur de ser ut i den här filmen utan även i andra basebollfilmer – det ser ut som pojkrum eller rättare sagt en pojkes dröm om hur ett pojkrum borde vara och se ut. Spelautomater, hög musik, sköna fåtöljer, tyngdlyftningsvikter och gott om mat och godis.

Sammanfattningsvis tycker jag det här är en bra film. Jag kommer säkert se den igen om något år, eller framåt tidiga våren när säsongsuppehållet gjort basebollabstinensen maximal. Jag tror också att man kan uppskatta den här filmen även om man inte är insatt i baseboll  – och jag tror även att det är en bra film till att skapa ökat intresse för sporten i Sverige. Mitt omdöme på filmen blir 7/10 Yankeesloggor.

Annonser

Om Thomas

Har varit intresserad av baseball sedan slutet av 1990-talet, men spelar inte själv. I bloggen skriver jag om baseboll i Sverige, Europa och i USA, men främst Major League Baseball och då med inriktning på mitt favoritlag, New York Yankees.
Det här inlägget postades i baseboll och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s